Bakgrund

-Av Sören Ekerbo-

Under senare delen av 1800-talet då väckelsens vindar svepte över vårt land, kom även vår by och våra bygder att beröras. Många människor i Kälom kom till levande tro på Gud och de flesta av dessa gick sedan med i den baptistförsamling, som så småningom bildades.

Den förste i vår by som predikade omvändelse och dop av troende verkar ha varit en predikant vid namn Hög från Hallen. Han gjorde predikoresor här i slutet av 1870-talet och sedan kom en pastor vid namn Olander från Sundsvall. Under deras tid här, särskilt då den senares, kom många till tro. De tre första från byn som lät döpa sig var Agnes Nilsson, Elin Olofsson och Brita Sundkvist. Dessa döptes i Östersund den 19 juni 1882.

Den första dopförrättningen som man vet om i Kälom, ägde rum den 1 oktober 1884 i Lillån, öster om byn, troligen i Åkroken. En 72-årig man Nils Göransson och en 28-årig kvinna Katharina Jonsson skulle döpas och mycket folk sägs ha kantat åns stränder, dels för att se den märkliga händelsen, men också för att höra mer av den nya väckelserörelsen som nått bygden. Det låg allvar och väckelsestämning i luften. När Göransson steg ner i vattnet hördes en varnande kvinnoröst i folkhopen: "Ni kan ju alldeles förkyla gamla gubben" men dopförrättaren Nils Englund lugnade ner henne.

Nästa kälomsbo som döptes var Lisa Larsson, kallad Mårten-Lisa. Hon döptes i Östersund den 12 oktober samma år. Mer om henne längre fram.

Året därpå, lördagen den 7 mars 1885, bildades Offerdals Östra baptistförsamling bestående av 12 medlemmar, av vilka en del tidigare tillhört Aspås respektive Östersunds baptistförsamlingar.

Vid detta första möte leddes förhandlingarna av en predikant vid namn K.E. Hellström. Man studerade Matteusevangeliet kap. 16 verserna 13 - 19. På detta bibelord och de löften som där ges, grundades församlingen. Dess förste föreståndare var en dalkarl som hette Erik Olsson, sekreterare blev Göran Olofsson och kassör Mårten-Lisa Larsson.

 

Ordning och reda

Det Är intressant att se hur ordning och reda finns i församlingens inre arbete redan från första början. En del medlemmar bodde i byar rätt långt bort men trots detta hölls god kontakt med alla. De flesta möten under den första tiden hölls i hemmen, någon gång i skolhuset. Många gånger hölls församlingsmötena i någon av grannbyarna.

Även den offentliga mötesverksamheten började rätt tidigt. Fester där allmänheten inbjöds var inte ovanliga. Många predikanter besökte församlingen för längre eller kortare perioder.

Vid församlingsmötet den 10 november 1889, välkomnades två nya medlemmar, som kom att betyda mycket för de troende i byn. Det var Johan Jakob Danielsson och hans hustru Johanna. Redan vid nästa församlingsmöte den 8 december samma  år, valdes Danielsson till föreståndare, en tjänst som han sedan innehade till den 1 februari 1925, med undantag för tider då han var ute på predikoresor bland fjällets folk.

I Danielsson fick man en verklig medarbetare och eldsjäl, som med allvar tog sig an den uppgift han gått in i.

De många brev han skrev hem till församlingen under sina resor andas verkligen äkta kristen kärlek och omtanke om vännerna här hemma.

Under större delen av den tid han tjänade församlingen i Kälom, bodde han med sin familj på kapellet. Han var också en god författare och hans dagböcker från predikoresorna runt om i länet ger oss en mycket intressant inblick i 1800-talsväckelsen på gräsrotsnivå i våra bygder.

Johan Jakob och hans Johanna var två kristna vardagsmänninskor, som tog Jesu missionsbefallning på allvar, där han säger: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen, den som tror och blir döpt skall bli frälst men den som icke tror skall bli fördömd". Mark. 16:15,16.

Som tidigare mämnts, så hölls sammankomsterna under den första tiden företrädesvis i hemmen. Vid ett församlingsmöte i Böle den 10 maj 1891 beslutades att man skulle bygga en egen lokal. Vid den första femårsperiodens slut fanns närmare 40-talet medlemmar inskrivna i matrikeln. Det blev trångt i stugorna om bara församlingsmedlemmarna kom och sedan ytterligare åhörare. Vem hade plats för alla dem?

 

Pengar?

Alfred Johansson, son till Johan Jacob och Johanna, skrev en lång och utförlig berättelse om kapellet, som han kallade "Redogörelse för baptistkapellets uppkomst och slutliga bygge", daterat till den 24 september 1899. Man hade beslutat att bygga "men" skriver Alfred "huvudfrågan var: Vart skulle pengar tagas? Församlingen var liten och bestod av fattiga medlemmar, hvilka voro hvitt spridda..."

Samma dag som beslutet togs bildades Sällskapet Rätt och Sanning, bestående av fem förtroendevalda medlemmar: Lars Eriksson, Göran Olofsson, Erik Jonsson, Nils Göransson och Erik Olofsson. De skulle nu se till att byggnationen verkligen blev av och hade sedan huvudansvaret för densamma. I samma protokoll nämndes också att, så snart beslutet var fattat, Göran Olofsson skänkte"... en byggning södpå sin gård, som han lämnade fritt till församlingen med förord att den skulle uppföras till bönhus i byn."

Längre fram på sommaren kan vi se att tomtfrågan för kapellet var aktuell. I ett protokoll från den 9 augusti står det: "Fråga om en tomt för bönhuset fattades en spekolation att tillfråga Gunnar Jonsson i Wapplan att köpa en Ref gård af Olof Persson gård i Utgård i närheten af skolhuset. Lisa Larsson i Böle valdes att tillfråga nemnda Gunnar Jonsson."

Emellertid kom denna fråga att få en annan lösning. I"Gåfvobref" från den 21 januari 1894 ser vi att en av medlemmarna i församlingen, Erik Jonsson då bosatt i Böle, skänker tomtmark för kapellbygget. "...till föreningen Sällskap för Rätt och Sanning med full eganderätt en från mitt egande skattehemman No 2 om 53/48 tunnland i Böle, Offerdal afsöndrat till byggnadstomt..."Här på denna plats böjde församlingsmedlemmarna sina knän och bad "Käre Gud giv oss här ditt Elim" (Elim är den smått ljuvliga plats som omtalas i 2 Mos. 25:27).

 

Lagfart

Den 28 november 1895 meddelas lagfart och allt är klart för byggnation. Det är något oklart när arbetet påbörjades, men den 24 september 1899 stod kapellet färdigt för invigningsmöte. Församlingen var glad och lycklig över att äntligen ha ett bönhus att samlas i. Arbetet hade inte alls skett utan motgångar och Alfred Johansson säger att de flera gånger var på väg att ge upp. Vid ett sådant kritiskt tillfälle i juli 1892 skriver Alfred: "...kom vännerna E.G Larsson hem från Amerika. De sade att vi skulle hålla modet uppe och ej låta vårt beslut dö bort, utan att vi skulle se upp till Honom som kan hjälpa."

Dessa vänner gav också löfte om att göra en insamling för kapellet när de kom tillbaka till Amerika. Vid åtminstone två tillfällen fick församlingen pengar därifrån.

Den totala kostnaden blev 2500 kronor. Då hade man ådragit sig en skuld på 1700 kronor, en på den tiden betydande summa pengar. Mårten-Lisa Larsson fick uppdrag att skriva till Amerika och tacka för all hjälp och stöd och samtidigt be om namnförslag för kapellet. De tyckte nämligen att vännerna Larsson varit med och gett själva grundplåten för bygget. Förslaget de fick var "Liberty Chapel", Frihetskapellet på svenska. Detta namn antogs naturligtvis av församlingen, men har vid något senare tillfälle ändrats till nuvarande Salemkapellet.

Bönhuset stod färdigt att tas i bruk om än en del inventarier saknades.

Några bänkar att sitta på fanns inte, så den första vintern hade man provisoriska anordningar med plank, bockar och säten av olika slag. En värmekälla var man dock tvungen att skaffa för den kommande vintern. På församlingsmötet den 8 oktober 1899 fick Erik Jonsson och Olof Ögren i uppdrag att skaffa en kamin av något slag. 

Ända fram till december 1909 saknades dopgrav i kapellet och alla dopförrättningar på platsen hade skett utomhus, dels i Lillån och dels i Bölesbäcken.

När dopgraven skulle göras blev det något mer komplicerat än man tänkt sig. Allt var i ordningställt. Nio dopkandidater, både yngre och äldre, skulle döpas den 5 december 1909. Sedan dopgraven fyllts med vatten och detta värmts upp, visade den sig vara otät och vattnet sipprade ut. 

Nu var goda råd dyra. Olof Ögren, som bl.a. var slaktare, kom på iden att använda smält ister från slaktningen som tätningsmedel. Det visade sig fungera bra, men arbetet tog hela natten för att få allting klart till högtiden nästföljande dag.

 

Ungdomsförening

I maj 1891 bildades en ungdomsförening. Dess första ordförande blev Kristina Olsson. Den verkade inom församlingens ram men fick så småningom sina egna stadgar och hade egna sammankomster. Efterhand integrerades föreningens verksamhet alltmer med den övriga församlingsverksamheten. Det sista protokollet som finns från Östra Offerdals kristna ungdomsförening är från år 1922.

Söndagsskola ser ut att ha bedrivits från allra första tiden. Det finns inga uppgifter om när det startades, men den är första gången omnämnd i ett protokoll från den 9 oktober 1896. Där heter det bl. a. "Mötet beslutade att söndagen den 10:e skulle vi samlas i skolhuset för att afhöra ett föredrag af broder Wesdin kl. 11. Kl. 1 söndagsskola som hålles af broder Wesdin..." Redan samma år anordnades en söndagsskolfest, utgifter för en sådan finns med i kassaboken.

 

Gudfruktig

En av söndagsskolans första ledare och drivande krafter var Mårten-Lisa Larsson. Hon var en både gudfruktig och orginell kvinna därtill handlingskraftig och ej rädd att säga sin mening i olika sammanhang. Nedanstående artikel skriven av hennes sondotter Stina Larsson och införd i tidningen Vecko-Posten den 4 januari 1979 får teckna hennes porträtt.

Jag sitter och minns...

Jag minns min farmor, Lisa i Böle, där hon satt med den stora familjebibeln uppslagen och läste, då man kom för att hälsa på henne. Man fick vara förberedd på att hon gjorde stora utläggningar ur Den Heliga Skrift. Hon var förtrogen med Bibeln. 

Den 12 oktober 1884 döptes hon och var aktiv i församlingen, även som söndagsskollärarinna. I en rapport för år 1890 från Offerdals östra baptistförsamling läser jag. "Söndagsskolan har gått framåt under den hjärtevarma och trosfriska syster Lisa Larssons ledning". Hon var då 40 år, men när hon började denna sin tjänst finns det inga uppgifter på.

Vid ett tillfälle, något år före sin död 1927, då jag hälsade på hos henne, såg hon på mig med kärleksfull och allvarlig blick och sade: "Jag undrar om det är du som skall ta upp manteln efter mig?" Då fäste jag mig inte vid hennes uttalande, men jag har aldrig glömt det. Senare har jag förstått att det låg något profetiskt bakom orden, och jag har haft nåden att få deltaga i församlingsarbetet, i synnerhet bland barnen, vilket jag fortfarande gör.

Det skulle vara mycket att säga om hennes livsgärning. Hur hon skötte svårt cancersjuka som på den tiden vårdades i sina hem och även fall av smittosamma sjukdomar, dit andra inte vågade gå. Men inte heller hon var en fullkomlig människa, som väl ingen är här på jorden. Det som kommer mig att teckna ned dessa minnen, är hennes efterlämnade sista ord.

Anden säger kom Jesus säger kom
Jag svarar Jag kommer
Graven ljus Änglar lyser den.

Jag är trött och Herren säger
Gå in i min vila till uppståndelsens morgon
Tack Halleluja Amen

Till alla mina, kött av mitt kött,
Den sista hälsningen till er alla
Möten mig i himmelen

 

Till sin hjälp i söndagsskolan hade Mårten- Lisa bl.a. Maria Andersson, också hon en ledande kraft inom församlingen. På hösten år 1900 reste Maria till Örebro för att gå bibelskola men insjuknade och måste så småningom avbryta studierna. Till allas sorg blev sjukdomen allt svårare och hon dog den 1 april året därpå, endast 27 år gammal.

"Vid Marias bår" kallade Alfred Johansson den vackra hyllningsdikt han skrev till hennes minne. Låt oss ta del av några av verserna.

Du slutat har och dina ögon brustit 
din tunga tystnat som nyss bad så ömt 
för dina syskon dina vänner kära
som ännu har sin frälsningsgud bortglömd.

Du kämpat har du seger och har vunnit
du är nu krönt med ärekronan skön.
Ja du har sälla hamnen hunnit 
din mästare dig givit segerlön.

Ja tack farväl vi möts på himlastranden
där återseendet vi skola nå.
Där aldrig skall upplösas syskonbanden
om blott vi mästarens fotspår vilja gå.

 

Flera enskilda medlemmar i församlingen från första tiden vore säkert värda ett omnämnande men här finns inte plats för allt, som då skulle skrivas.

Låt oss bara komma ihåg att de alla har nåtts av den slutliga uppbrottsorder, som når oss var och en till sist en dag. De har gått in i den eviga världen för att möta sin Frälsare, som de trodde på och bekände sig till både i glädje och sorg i helg och vardag. Bibeln säger:

 

"De skola icke mer hungra och icke mer törsta och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Jesus, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon." Uppenbarelseboken 7:16 - 17.

 

Källförteckning:

Offerdals Östra baptistförsamlings protokoll

Alfred Johanssons efterlämnade skrifter

Muntligen från flera av församlingens medlemmar samt ytterligare några av Käloms invånare.